skönt att komma tillbaka till hotellet, ta av sig “tofflorna” gå in i duschen,
skölja av sig svetten, tvätta de av avgaser svarta fötterna
en sak som verkligen etsat sig fast i minnet
är den lille pojken (tror jag) uppskattningsvis 5 år,
med riktigt smutsiga ben
ensam, trasiga kläder, en utslagen pappmugg i handen
sovande på trappavsatsen till övergången mitt på dagen.
vad kan vi göra?
ingen annan reagerar, alla går bara förbi,
man vågar som västerlänning inte annat än att gå vidare
visst fan mår man illa
längre ner efter gatan står en gammal man räcker bedjande fram sin hand pekar på munnen
han blir erbjuden lite ris med något, av en ung inhemsk kvinna, han tittar på maten, bara skakar på huvudet
vad skall man tro
det verkar vara samma sak som vi ofta stött på, mat inga problem, kontanter, är viktigare
nåja det sticker i hjärtat, att bara gå förbi,
vi såg samma sak , jag tror det var i Laos, då en kille i 10-12 års åldern hämtade insamlade pengar från “gatubarnen”
han såg välnärd ut
jo du! det finns många minnen om detta
fan hur världen ser ut!
så klart man älskar den del av världen man är född i trots det förhatliga mörkret,
innan snön kommer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar