Sista dagen i Manila

jag hoppas vi endast har enorm otur denna gång

så inte detta är verklighetens Manilla

 

Vi tar taxi till ett hotell (vi bokat över Internet)  “no problem i know” 

detta har vi hört förut,

är det lika här som i Thailand?

 

visst,

inte ville han sätta på taxametern, vilket vi tvingade honom att göra,

hotellet hittade han så klart inte,

vi stannade många gånger för att visa adressen innan vi kom fram

då utbrister killen se här är det jag visste!

 

Folk rusar ut föra bära väskor, det blir att hålla hårt i allting

vi har endast varsin  liten ryggsäck

jag vill inte att någon springer iväg med det enda jag har.

(Inger har ju mig så hon har ju något mera att hålla reda på)

 

Rummet skall bara städas klart så får vi komma in

 

Ok vi får inte bära nyckeln, själva utan får en person med oss som bär nyckeln öppnar, och tänder ljuset,

ett fönsterlöst rum.

 

Inger tänder på alla cylindrar

jag har fått bekräftat ett rum med fönster mot staden, dess utom redan betalat det,

visst men det är detta rummet

 

Ni lurar oss , så här gör man inte,

nej då det är detta rummet, ni kan inte få pengarna tillbaka, men ni kan lägga till dubbelt,

så finns rum med fönster och balkong

vad gör man?

bara betala

 

i rummet finns ingenting bara 2 handdukar, inga glas ingen nyckel till den låsta balkongdörren.

dessutom fungerar inte WIFI, så ut på nätet kommer man inte, det lagas säger de var gång vi stöter på

 

För att lugna ner sig får vi ta en riktig promenad, vad händer!

en skock ungar omringar oss, börjar fingra på fickor och handväska, de blir bortmotade av en beväpnad vakt  första gången,

andra gången kommer en taxi till vår hjälp, tredje gången en kvinna.

Nu får det vara nog

jag förstår varför det är galler överallt, kioskerna är gallerförsedda så de lämnar ut varorna genom gallerspringorna

även skolgårdarna är ingärdade med galler försett med krön av vassa stålspetsar

tungt beväpnade vakter framför i stort sett varje byggnad med butik eller bank eller annan inrättning

jag har aldrig förr sett så mycket skjutvapen under en och samma dag som här,

det är pistoler, och gevär om vartannat

hotellet vi bodde på natten innan, hade en stor skylt som påpekade att man skulle lämna alla skjutvapen till vakten innan man fick gå in

så detta verkar vara vilda västern på allvar

 

Hoppas denna företeelse bara är här i Manila annars får Filipinerna va för mig.

vi reser till flygplatsen i morgon för att endera ta oss tillbaka till Bangkok, eller resa vidare,

mycket hänger på Ingers tilltagande hosta, luften här är smutsigare än i Bangkok,

det säger inte så lite.

 

För att kunna planera behöver vi internet, här i området finns ingen turistinformation att få.

 

Vi lyckades i alla fall hämta ut lite mera kontanter,

 

En vakt försedd med någon sorts gevär följde oss till automaten,

och dessutom väntade  tills vi plockat ner pengarna på säkert ställe

 

Skall det vara så här??

 

vi återkommer till rummet, svettiga, men på bättre humör,

inte f-n funkar WIFI

bara klaga igen, efter 2 timmar får vi äntligen kontakt med en person, som skall fixa detta

han blir sittande åtskilliga timmar, försöker lägga in samma lösen, inget händer

nu ger vi banne mig inte upp,

han kan sitta här hela natten,

internet skall vi väl i alla fall få tillgång till

vi har hopfällbara kåsor vi kan dricka vatten ur,

under tiden vi väntar på att åtminstone få  tandborstglas

detta är  lite annorlunda reseminne, men minne kommer det likväl att förbli.

lite kul kan man väl avsluta med

några bilder på lokalbussen

och enklare taxi

not!

totalt 9 timmar lades ner på att knappa på våra datorer innan killen försökte smita hem

vi lyckades stoppa honom i foajén där fler förgrymmade gäster befann sig

huvva ! sicket liv det var skönt att lämna detta bakom sig i morgon

Utan uppkoppling till Internet.